Om att söka sig till vården efter sexuella övergrepp

ag

Har du upplevt att bli våldtagen oralt?

För oss som varit med om det några gånger är det ganska självklart att upplevelsen på många sätt påminner om att gå till tandläkaren. Känslan av att inte komma undan, att inte kunna backa, att inte kunna stänga munnen, att vara utsatt, befinna sig i underläge, att inte ha kontroll över vad som tvingas in i ens mun gång på gång. Jag vet inte ens själv om det är ett tandläkarbesök eller en oral våldtäkt jag beskriver. Behöver jag skriva att tandläkarbesök kan leda till flashbacks och traumareaktioner? Detta borde vara självklart, och med tanke på hur vanliga erfarenheterna av sexuellt våld är, så borde det finnas någon slags kompetens hos tandvården. Jag förväntar mig inte att det ska finnas kompetens på varje klinik, men det borde vara möjligt att remitteras till någon med kompetens på denna problematik. Det finns inte. Jag får panik när jag får ont i en tand, jag vet inte vad jag ska göra.

Barnmorskor är en yrkesgrupp som arbetar med vaginala skador, previintivmedelsrådgivning, att testa könssjukdomar osv. De penetrerar också ofta sina patienter vaginalt, i undersökningssyfte… Det finns så oerhört många beröringspunkter med sexuellt våld. Denna yrkesgrupp ska också fungera som någon slags stöd under tiden man skaffar barn, om man gör det, en känslig, sårbar och utsatt period i livet. Från denna yrkesgrupp förväntade jag mig någon slags grundläggande kompetens om konsekvenserna av sexuellt våld i barndomen. Jag förväntade mig däremot inte att bli regelrätt våldtagen inom vården, men det blev jag eftersom incestoffer tydligen inte vet sitt eget bästa… Det mest förnedrande var efteråt när jag grät och klädde på mig och barnmorskan sa att jag inte behövde skämmas över mitt beteende. Min kropp brann och jag kunde inte tänka. Det var en våldsam och smärtsam penetration hon utsatte mig för, trots att vi avtalat att precis det som hände inte skulle hända. Jag gjorde allt jag kunde för att inte misshandla henne då. Jag hatar henne.

Det finns en inflexibilitet i vården, en oförmåga att förstå att vissa undersökningar och ingrepp kan innebära större risker än den sjukdom/avvikelse man vill upptäcka eller avhjälpa. Det är omöjligt att förklara att man måste väga fördelarna med undersökningen/ingreppet mot riskerna för traumareaktioner och påföljande självdestruktivitet eller tunga medicinering. Försök att förklara detta leder ofta till att sjukvårdspersonalen börjar se en som otillförlitlig och behandla en utifrån sina egna fördomar, och inte utifrån symptom. Jag har legat inlagd på sjukhus i fruktansvärda smärtor med gapande hål rakt in i kroppen och svimningar. Detta behandlades med kuratorsamtal och lugnande i en hel vecka, eftersom jag berättat att jag var incestoffer i förhoppning om att få förståelse för mina problem med vissa undersökningar. Sedan krävde att få träffa en läkare som inte kände till att jag var ett incestoffer. Denna läkare fick då, tack och lov, ett utbrott på personalen som behandlade mig och jag fick äntligen vård för mina skador. Men det är oerhört svårt att ha den sinnesnärvaro som krävs för att göra motstånd mot diskriminering när man är svårt sjuk. Ibland är det omöjligt.

När man blir gravid hamnar man automatiskt i ett basprogram för gravida. Trots att erfarenheter av sexuellt våld är en känd riskfaktor finns ingen förberedelse för problematiken. Det finns inga vägar till specialistbehandling som befriar en från basprogrammet trots att det är direkt skadligt och kränkande för många av oss. Ätstörningar är en vanlig strategi för att dämpa kroppsångest efter sexuellt våld. Jag hade mina under kontroll, men visste att jag var skör. Jag försökte förklara riskerna med att bli tvångsvägd men det ledde ingen vart, barnmorskan var benhård. Detta var många år sedan och jag har fortfarande inte kommit tillbaka dit jag var på ätstörningsfronten. Jag har fått ändra och förminska mitt liv, jag har betalt ett oerhört högt pris för barnmorskans inkompetens. Så många gånger som vården gjort mig sjukare, trots att jag försökt vänligt förklara, det är inte okej. I basprogrammet är förlossningsrädsla det enda man frågar efter när det gäller psykologiska hänsyn, även om den gravida tydligt informerat om PTSD-problematik och erfarenheter av sexuellt våld. Det är svårt att alls känna rädsla för något som ännu inte inträffat ifall man inte är förmögen att relatera till sig själv i framtiden. En form av diskontinuitet i jaget som är typisk för incestoffer och en riskfaktor i sig inför en förlossning. Det finns forskning och erfarenhet som visar att vi inte bör föda vaginalt men detta tog mig flera graviditeter att ens få reda på. (Jag träffade till slut en läkare med grundläggande kunskaper om PTSD som ljög i min journal så att jag fick specialistvård, på fel grunder. Det finns ju fantastiska personer också, tack och lov.)

Jag tar bara upp några lösryckta exempel ur mitt eget liv, den här texten är ju inte tänkt att bli hur lång som helst. Men jag har ett stort kontaktnät med människor med erfarenhet av sexuellt våld i barndomen, och vi delar alla denna upplevelse av vården. Diskriminering, förlöjligande och felbehandling. Numer ljuger jag alltid om att jag är rädd för nålar eller något annat simpelt när jag söker vård, för att bortförklara den skyhöga pulsen (som kommer av panikrädslan inför fler integritetskränkningar) och jag berättar så lite som möjligt. Mitt råd till alla är att göra så, tills vi har chans att möta någon slags förståelse. Räkna med det värsta och känn inget förtroende förrän det bevisligen förtjänats. Tyvärr är detta vår bästa strategi i vårdapparaten i nuläget. Jag vet inte hur det är i teorin, men i praktiken har vi ingen möjlighet att välja kön på den som behandlar oss, vi ifrågasätts och får orimliga väntetider eller blir överkörda. Vad jag förstår möts den som anger religiösa skäl av bättre förståelse, även om det säkert finns en hel del att önska även då. Det anses irrationellt att vara rädd för att ge män tillträde till sin kropp i utsatta situationer. Det är inte irrationellt för den som utsatts för mängder av sexuellt våld.

Jag undrar när vi ska få basera vår verklighetsuppfattning på våra erfarenheter. Är det när vi blivit våldtagna av 10 män? 20? 100? När får vi gehör för den verklighet som vi faktiskt lever i? Personligen har jag blivit så illa felbehandlad av kvinnor att jag inte litar på någon, men jag har hört så många som har fått välja mellan ingen vård alls eller vård av en man, trots att de har blivit utsatta för grovt sexuellt våld av män och riskerar svåra traumareaktioner.

Nej, inte vår vård, inte ens vår verklighet

Agnes Vittstrand

Annonser

Om intevårvård

Vården är inte vår för att den i allt större utsträckning bygger på en marknadslogik där vi som patienter betraktas som kunder, där vinstintressen får sätta agendan för vilken vård som är möjlig och där vårdpersonal går på knäna till följd av åtstramade resurser. Politikerna talar om individens ökade valmöjligheter inom vården men de påstådda valmöjligheterna gynnar i grunden bara de som har resurser och kunskap att välja rätt. Det spelar ingen roll om det finns tio vårdcentraler att välja mellan om en inte har tid eller pengar att ta sig dit. På samma sätt handlar förutsättningarna för att hålla sig frisk om tid och resurser. Men vi får istället höra att vi är vår egen lyckas smed och istället för att få professionell hjälp ska vi läsa i självhjälpsböcker om Mindfullness. Oavsett om vi blir sjuka av stressen på vårt arbete eller stressen av att inte ha ett arbete så får vi veta att det alltid är vårt eget fel. Detta fokus på individens ansvar döljer det faktum att vård och hälsa handlar om strukturer. Vården är inte heller vår för att den bygger på föråldrade patriarkala strukturer som genomsyrar utbildning, vård och arbetsplatser. Detta visar sig i ett konsekvent heteronormativt perspektiv inom vårdutbildningar. Det visar sig i en förlegad syn på kön. Det visar sig i en hierarkisk uppdelning mellan olika yrkesgrupper där steroetypt feminina yrken konsekvent nedvärderas och stereotypt manliga upphöjs där den manliga läkare placeras högst i hierarkin.Det visar sig genom att aborträtten är konstant hotad och ifrågasatt och att vi kommer behöva kämpa för att få behålla den. Vården är inte vår för att forskningen som bedrivs i grunden inte är ämnad för oss. Finansieringen styrs av kapitalistiska intressen och den styrs till stor del av vad vita män med mycket makt anser är värt att forska om. Så vården som borde vara för alla är istället anpassad för ett fåtal. Men alla vi som känner att vi förlorar på dagens vård och att vården inte är vår, istället för att känna oss ensamma och skuldbelagda så kan vi enas i våra upplevelser. Vi kan enas och på olika sätt rikta vår ilska och frustration dit den hör hemma- hos dem som har makten och hos dem som tjänar på att det nuvarande systemet lever vidare. Det här är starten på Inte vår vård-kampanjen. SUPPORT YOUR LOCAL FEMINIST

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: